Gårdagens sång och dans var en upplevelse att placera i arkivet. Det var befriande att låta sig ge hän åt musiken och glädjen i att sjunga. Och jag fick en kick av att stå på scen igen. Tyvärr utan mikrofon eller ett solostycke att framföra men det var tillfredsställande ändå. Mycket så. Jag är tydligen en tenor. Det ska jag börja presentera mig som i framtiden. I alla sammanhang som ges.
Sen träffade jag även en mycket säregen kvinna som sprang runt utan skor (trots sin oförlåtliga fotsvett) och proklamerade om hennes ADHD för alla hon hann dela två meningar med. Hon insisterade på att vi skulle dela på hennes flaskvatten, trots vetskapen om min förkylning, och bjöd även på många roliga och vitsiga kommenterar. Jag är ju en sucker för sådant. Och som en perfekt avslutning på vårt möte sa hon att hon glömt bort vart hon parkerat sin cykel och irrande iväg på jakt efter en ny. Jag tyckte om henne.
Min dåliga hals har givetvis blivit sämre och rösten spricker. Men det var det klart värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar